Psykisk Ohälsa - Hjälp till självhjälp

Jag föddes under 1970-talet. Växte upp med mamma, pappa och ett syskon. Vi bodde i en storstad, i en finare del av stadens villaområden. Jag hade det mycket bra materiellt och saknade aldrig varken mat, kläder, leksaker, fritidsaktiviteter, semesterresor, nära kontakt med släktingar mm. Kärleken fanns också men inga direkta kramar eller så.

När jag liten så kom jag i kontakt med en pedofil. Han tvingade mig till massa otrevliga och sjuka saker. Bl.a. så sålde han mig till sina pedofilvänner så dom också fick förlusta sig på mig och han tjänade pengar på det. Han hotade med massa saker vilket gjorde att jag inte vågade berätta för någon vad jag var utsatt för. Detta pågick under en längre period. När jag såg saker som påminde om honom fick jag ont i magen och får än idag, trots att det är över 30 år sedan. Kan inte röra mig på vissa ställen i min stad, se eller göra vissa saker pga. honom… svinet!

Jag trodde inte att den själsliga skadan som pedofilen och hans vänner utsatte mig för skulle bli bestående. Jag tänkte att det läker nog när mitt underliv fått läka. Men icke! Idag är de själsliga såren mycket starkare än mitt söndertrasade underliv någonsin var.

När jag i andra klass i grundskolan började må dåligt på riktigt så sökte jag kontakt hos skolans kurator. Jag kände att jag mådde dåligt men inte varför. Så vi pratade mest om småsaker. Min fröken brukade säga till mina föräldrar på kvartsamtalen att jag hade svårt att fokusera, inte satt still, var för tyst och det är alltid väldigt stökigt i min skolbänk. Mamma och pappa kunde bli irriterad för att jag inte höll ordning ens i min skolbänk. Mitt rum hemma kunde också se ut som ett bombnedslag. Men jag satt helst och lekte med mina leksaker, lyssnade på musik eller lagade mat med mamma eller mormor.

Under skolåren så ökade min ångest, fast jag visste ju då inte vad ångest var. Det gjorde bara så vansinnigt ont inombords. Började med diverse fritidsaktiviteter så som balett, jazzdans och senare under tonåren mer moderna danser. Jag sökte och sökte och sökte efter lugnet och att få bekräftelse. Att få känna att jag duger eller tom. var duktig på något. Började även i en simklubb. Var en ganska så duktig simmare så jag fick följa med på resor inom i Sverige och tävla. Mina föräldrar är högpresterande inom fina yrken och hade önskningar om att vi barn också skulle vara högpresterande. Så jag kände aldrig att mina försök till prestationer dög, speciellt för pappa. Men det var redan då jobbigt att visa mig i baddräkt och höra simtränaren klaga okänsligt på mina långa ben.

Jag utvecklades tyvärr tidigt i min kropp. Fick bröst, mens och hår lite här och där på kroppen tidigt. Att vara med på gymnastiken var en plåga. Att andra skulle se min kropp var hemskt. Många, många, många gånger blev jag fasthållen av mina tjejklasskamrater och avklädd och så lät dom killarna komma in i omklädningsrummet medans jag låg hel naken med t.o.m. benen brett isär. Killarna skrattade och kallade mig fula saker. Dom tog på mina privata kroppsdelar. Två gånger kissade en kille på mig när jag låg där naken med en ring med barn runt mig. En gång smetade han även bajs i mitt ansikte. Sa då att jag inte bara var ful och äcklig, jag luktade även skit och såg ut som en neger. Dom skrattade hånfullt och pekade på mig. Sa att jag var ful, äcklig, en kiss & bajs-älskare, hårig som en apa osv. Detta höll på under över ett års tid. Jag vågade inte säga något till någon om det här heller.

Under mellanstadiet så fanns det en tjej som var otroligt mobbad. Dom slog henne inte (vad jag såg) men dom fryste ut henne, sa fula och elaka saker mm. Jag blev vän med henne. Försökte skydda henne mot deras hårda ord. Vi var mkt goda vänner under hela mellanstadiet. Vi gjorde många roliga saker ihop. Men tyvärr var hon lite annorlunda och efter ett tag blev hon väldigt fysiskt mot mig. I början var det okej men sen blev hon mer fysiskt på ett felaktigt sätt. Även denna gång blev det sexuella övergrepp. Hon våldtog mig flera gånger med ett stearinljus i hennes lillasysters lekstuga. Det gjorde så ont och jag minns då åter pedofilernas oömma behandling av mig när jag var litet barn. Jag hade så få vänner att jag inte vågade säga nej till ”kompisen”. Och sen visste jag ju vad pedofilen och hans vänner sa, att om jag berättar sexsaker så kommer mina föräldrar skicka mig till barnhem eller dårhus. Det var min stora skräck!

Från årskurs två och under hela skolgången inkl gymnasiet hade jag kontakt med olika skolkuratorer. När jag var 13 år fick jag min första ”pojkvän”. Men enda saken han var ute efter var att ha sex. Sen när jag och min familj flyttade så bröts den kontakten med honom. I årskurs nio bytte jag skola. Hamnade i en bra klass och jag fick för fösta gången i hela min skolgång studiero (=bra betyg) och respekt av mina klasskamrater. Dock inga vänner men ingen som mobbade eller var elak mot mig heller. Men på skolresan till ett annat europeiskt land så våldtog en klasskamrat mig. Efter det så accepterade jag mitt öde, att vara en knulldocka till killar. Jag led dock varje gång men kunde inte säga nej. Då kunde dom ju berätta för mina föräldrar och då hamnar jag på dårhuset.

När jag skulle börja gymnasiet så gjorde jag mitt första självmordsförsök. Mina föräldrar blev jättearga. Men jag var tacksam att vara inom psykiatrin. Dock rädd för att vara inlåst med LPT men det var inte så farligt som jag trodde. Det jag trodde var att patienterna skulle vara farliga, men det var ju inte dom som var farliga utan lagarna som tillåter att lägga folk i bälte, brotta ner sina patienter på golvet och sätta sig på dom och ge tvångsinjektioner mm.

Träffade min första riktiga pojkvän under första året av gymnasietiden. Än en gång blev jag utsatt för våldtäkt. Fast denna gång av min pojkvän. Han sa ofta fula ord, att min kropp var för smal, han slog mig också ofta, men sekunden efter han slutat sparka och slå så föll han hop på golvet och grät så han skakade. Jag fick alltså trösta honom, trots att jag var blåslagen, ibland blodig och att tårarna rann på mina kinder. Han lovade att aldrig göra om det, gång på gång. Jag var rädd för ensamheten och att han skulle berätta för någon, så jag stannade. Jag mådde så dåligt av att ha sex med honom, men trodde att det var så man gjorde när man hade sex. Jag blev gravid. Jag åt massor med psykofarmaka så jag valde att göra abort. Barnet skulle (enligt läkarna) vara skadat av alla tunga mediciner och dessutom var jag så trasig som människa att det aldrig hade fungerat att ta hand om en annan människa.  Jag försökte begå självmord igen. Var så avundsjuk på mitt ”barn” som fick dö men jag levde.

När jag var 19 år träffade jag en kille jag trodde skulle bli mannen i mitt liv. Vi flyttade ihop efter bara ett halvår. Han var så snäll men förstod inte att jag inte klarade av att ha sex. Men han lät mig ta det i min takt, i början. Men sen utvecklade han sexintressen som BDSM, swinging, gruppsex, offentlig sex mm. Jag vågade inte säga nej utan följde med på såna äventyr. Jag kände mig mer och mer sårbar och att jag bröts ner mer och mer. Jag gjorde 6 självmordsförsök under dom åren vi var tillsammans. Han lämnade mig för en annan jätte ung och väldigt snygg tjej.

Min tid inom psykiatrin har varit en berg och dalbana, mest dalar. Jag har fått alla möjliga diagnoser. Allt från schizofreni, bipolär, emotionellt instabil personlighetsstörning, okänd psykossjukdom, autistiska-drag mm.  Jag har gått i vanlig samtalsterapi hos kuratorer, psykologer, arbetsterapeuter, DBT-terapeuter och KBT-terapeuter, sjukgymnaster mfl. Jag har provat de flesta mediciner som funnits och finns. Enda som hjälpt är el-behandling (kallas för ECT eller elektrokonvulsiv behandling). Jag har fått ca 55 st el-behandlingar genom mitt liv. För 2 år sedan fick jag 13 behandlingar. Det har satt enorma spår och jag har mycket svåra minneesstörningar. Delar av min barndom är helt borta, jag känner inte igen alla på kort från förr, har svårt att minnas om jag frågat folk en sak och om vad dom svarat osv. Jag får skriva upp allt som skall göras för att säkert få det gjort. Det kan bli mycket pinsamt när jag frågar folk samma saker om och om igen. Bästa medicinen för mig mot ångest är Theralendroppar i hög dos. Då blir jag i regel ångestfri men enormt bakfull i över ett dygn efteråt. Jag har även gått avslappningskurser, mindfullnesskurs, haft bolltäcke mm. Inget har hjälpt!

Hösten 2014 fick jag diagnoserna recividerande depression, insomni och dysmorfofobi. Det var min fd pojkvän som tog upp frågan om jag inte skulle fråga psykiatrin om jag har den diagnosen. Han skrev såhär ”Du undviker jämt speglar, förutom när du sminkar dig. Du vägrar att bli fotograferad. Du försöker gömma dom delarna av utseendet som du är missnöjd med (vilket är extremt många). Du utför skönhetsritualer: borstar håret onormalt ofta (flera gånger i timman), duschar 2-5 ggr per dag, sminkar dig så fort du gått upp på morgonen, bättrar på sminket flera gånger per dag och tar bort sminket precis innan du skall sova (sminkar dig t.o.m. när du skall vara ensam hemma), du skrubbar huden med grov peelingkräm varje gång du duschar, du tar ytdesinficering på din kropp, du rakar håren på din kropp för ofta och ibland på onödiga ställen. Du undviker situationer där ”defekten” kan upptäckas/ses av andra = t.ex. ha sex med mig, gå till stranden, vara mer lättklädd på sommaren, byta kläder där någon ev. kan se, du har mkt svårt att äta ihop med andra människor pga. risken att dom kan tappa matlusten pga. att du är ”så äcklig” mm. Du är väldigt ofta deprimerad i perioder och det beror på att du känner dig som en dålig människa men oftast pga att du känner dig så ful, vanskapt och äcklig. Du får stark ångest (och självmordstankar) av ditt utseende. Du har en onormalt och osund stark känsla av att vara ful, missbildad och äcklig och du jobbar hela tiden mot ett (enligt dig) normalt utseende. Du vill operera ditt skelett på flera delar av kroppen.”

Jag blev förvånad att min ex-pojkvän lagt ner så mkt energi att skriva denna lista. Han bad mig ge den till min psykiater också. Jag gjorde det och hon gav mig då diagnosen dysmorfofobi (BDD). Jag tycker det känns skönt att ha fått en sån diagnos för då vet jag varför jag känner som jag gör och varför jag inte kan ta emot en komplimang från någon. Men det gör mig också förtvivlad varför jag ser ett äckligt monster i spegeln när andra säger att dom inte gör det. Känns som dom ljuger mig rätt i ansiktet. Jag vet nu varför jag utvecklat min dysmorfofobi så kraftig senaste månaderna att jag i snitt 4 dagar i veckan inte kan duscha alls. Mår dåligt av att se min äckliga kropp och ännu värre tvingas ta på den när jag tvålar in kroppen. Jag får ofta duscha en kroppsdel i taget medans andra kroppsdelarna är täckta med handdukar eller kläder. Att inte duscha på det sättet ger så kraftig ångest att självmordsrisken är mycket närvarande. Samma sak är det när jag skall byta kläder. Jag kan ALDRIG ta av mig alla kläder och byta. Nej, jag får ta något klädesplagg i taget och hålla på så. Att byta kläder och duscha som jag gör, det tar enorm tid. Om jag vet att jag skall vara nära någon t.ex. på bussen, en bekant jag träffar, mina föräldrar eller så, så måste jag ta ytdesinfektion på min hud för att inte riskera att han/hon jag träffar skall bli sjuk av mitt äckliga utseende eller att jag skall lukta illa. Att äta mat eller sitta med personer som äter är mycket svårt. Jag är så rädd att han/hon/dom skall tappa matlusten pga. att jag är så ful, äcklig eller kanske t.o.m. luktar illa. Så det har gjort att jag har svårt att jobba. Är idag sjukpensionär sen jag blev vuxen. Har bara arbetstränat några gånger genom åren med misslyckade försök, vilket i regel slutat med självskadebeetende eller självmordsförsök.

Under mina år som psykiskt sjuk har jag tyvärr tröstätit en del. Vilket gett mig en enorm övervikt. Har dock gjort en enorm viktnedgång men har en del kilon kvar.  

Jag känner mig så ensam i min dysmorfofobi. Känner ingen som har dysmorfofobi. Ingen av mina anhöriga förstår min sjukdom. Dom svarar bara ”- Du som är så söt!”.  Det hjälper inte alls att höra det, för det känns som dom ljuger. Jag har inte berättat exakta detaljer om hur min dysmorfofobi är för mina anhöriga (men dom vet vilka diagnoser jag har), det vet bara psykiatrin och ett ytterst fåtal andra.

Jag har inga större hopp inför framtiden, varken för depressionerna, sömnproblem, ångest eller dysmorfofobin. Inget har ju hjälpt. Jag har flera sorters mediciner, en psykiater, en bra terapeut som är utbildad både inom KBT och DBT. Har blivit erbjuden att gå hos en sjukgymnast för att få bättre kroppsuppfattning. Har sagt att jag skall fundera på det för jag vet inte om jag vågar få bevis på sanningen… Hur fet, ful och äcklig jag är…. /NN