Konsten att åka berg- och dalbana!
Panikångesten har en gång i tiden fyllt en funktion. När vi var stenåldersmänniskor och slogs för vår överlevnad eller flydde. Det är därför man kallar det för en överlevnadsmekanism så den är bra i det fallet. När det gäller panikångest inte så bra. Då har hjärnan felkopplat saker eller händelser med att reagera med just fly- eller slåsskänslan. Och att vara rädd för bussar, tåg, torg, affärer etc ger ju en ingen möjlighet att slåss utan den instinktiva, biologiska reaktionen är att fly. Man har talat om för hjärnan att detta är farligt och därmed måste jag fly ifrån den här situationen.
Rent logiskt så vet man ju att det inte är farligt, om du mötte en björn i skogen så är det en bra reaktion, men en affär är ju i sig inte farlig. Det i sin tur skapar känslan av besvikelse. Om man flytt, lämnat situationen, affären, på grund av sin rädsla så vet man ju som sagt att det inte var logiskt. Det fanns inget farligt i den, man vet det och ändå så känns det som att man kämpar för sitt liv. ”Om jag inte går ur affären så dör jag, tappar kontrollen, svimmar etc”. Hjärnan har kopplat flyktkänslan till något som du upplever som farligt som det ovanstående.
Det är här besvikelsen kommer in. Man känner hopplöshet, blir ledsen, frustrerad, ”jag klarar inte ens av att gå in i en affär”. Logiken att affären inte är farlig kolliderar med känslan av att ”jag dör om jag går in där”. Och det leder självfallet till känslan av att ”jag är tokig”.
Det finns ingen, INGEN, som blivit vare sig tokig eller galen av panikångest oavsett om det känns så.
Så vad gör man då om man hamnat i den här cirkeln av hopplöshet, fobier, panikångest och rädsla? Det vanligaste idag är kombinera med en antidepressiv medicin och KBT. Men det finns diskussion kring huruvida det är lämpligt att ta en antidepressiv medicin samtidigt eftersom den i vissa fall tar bort panikångesten helt och då finns där inget att arbeta med. Det är ju förvisso bra om man nu måste ta medicin resten av sitt liv.
Andra föreslår att man först börjar med KBT där man utsätter sig för sina rädslor och omprogrammerar hjärnan till att förstå att ”affären” inte är farlig. Detta är något som kräver träning, träning och åter träning. Man utsätter sig gradvis för det man är rädd för, avvaktar tills rädslan släppt något för att sedan pressa sig ytterligare. Det är ett tufft arbete men som fungerar för väldigt många.
I vissa fall så krävs det antidepressiv medicin utav den anledningen att hjärnan inte tillhandahåller tillräckligt med serotonin, noradrenalin, adrenalin etc. Till en början vid en sådan behandling så förstärks oftast alla de symptom man har och man upplever att man aldrig mått så dåligt någonsin och överväger att avbryta medicineringen. För de allra flesta så är den första veckan värst och sedan avtar insättningssymptomen, för
vissa kan det vara så att det krävs att man provar flertalet mediciner innan man hittar den som passar just dig.
Det är därför det är svårt att ge råd gällande medicinering då det som fungerar för en person kanske inte alls fungerar för en annan. En antidepressiv medicin fungerar inte så, som många tror, att den tillför exempelvis serotonin till hjärnan, utan den gör så att det kroppsegna hormonet stannar kvar längre i hjärnan än det annars skulle ha gjort.
Det finns många vägar att klara av ångestens berg- och dalbana, vad som fungerar för dig kanske inte fungerar för någon annan. Men det viktigaste att komma ihåg är att du måste ge det tid, tillåta dig själv både toppar och dalar och att aldrig ge upp.
Om man väl fått exempelvis paniksyndrom så krävs det i vissa fall total livsförändring, vilket kan skapa mer ångest än att våga arbeta med paniksyndromet. Oavsett vilken väg du väljer, kom ihåg att det är ditt val och att den svåraste kampen leder till den största segern.
Lycka till! / Marie