Psykisk Ohälsa - Hjälp till självhjälp

Sedan länge har det diskuterats och debatterats kring den ökning av unga vuxna som lider av Psykisk Ohälsa. Självskadebeteenden, självmordshot, ångest och oro präglar en stor del av den generation som växte upp på 1990-talet. Hur mycket påverkar det ett barn att få allt serverat på ”silverfat”?

Begreppet curlingbarn eller curlingföräldrar kommer ifrån den danske psykologen Bent Hougaard, som menar att föräldrarna gör allt för att deras barn ska ha det så lätt som möjligt i livet. Därmed inte sagt att de inte ska få kärlek, stöd och uppmuntran från sina föräldrar utan han menar att föräldrarna i princip ser till att barnen fritt får styra sin uppfostran liksom att föräldrarna hela tiden försöker göra det så enkelt som möjligt för dem under deras uppväxt och att alla hinder i deras väg tas bort av de överbeskyddande föräldrarna.

Journalisten Helen Lumholdt bestämde sig för att intervjua mammor och unga vuxna, vilket resulterade i boken Limbo, skriven tillsammans med psykoterapeuten Karin Engqvist. Den handlar om de barn som inte lyckas ta sig ut i vuxenlivet utan som fortfarande lever hos sina föräldrar och fortfarande blir omhändertagna och omhuldade av sina föräldrar. Helen Lumholdt menar att föräldrarna gjort sina barn en björntjänst genom att under hela deras uppväxt ”sopat banan” framför dem och givit dem alltför orealistiska förhoppningar inför framtiden. Därmed får de ett brutalt uppvaknande när de ställs inför en krävande arbetsmarknad liksom bostadssituation. 

Personligen tror jag att de är dessa curlade barn som vi ser växa upp med ångest och oro inför framtiden och en oförmåga att tro på sin inre styrka och dess egen kapacitet. Om man som barn aldrig får handskas med något som är svårt eller som de måste kämpa för så blir resignationen inför framtiden alltför stor. Att tala om för sina barn att de kan bli vad de vill när de växer upp är i sig en god egenskap, men när de tror att alla kan vara ”såpa-stjärnor”, få ett välbetalt jobb eller bli kända utan att arbeta sig till det, då har man skapat en fantasivärld som de unga vuxna inte vet hur de ska förhålla sig till. 

Om man som barn växer upp utan struktur eller får gåvan att se sina egna möjligheter, med krav och kärlek, så riskerar de att bli så osäkra på världen omkring sig att de inte kan förmå sig att gå vidare i livet utan fastnar i den fantasivärld som skapats av deras föräldrar. Och när vuxenvärldens krav kommer så hamnar de i chock över att de plötsligt måste prestera, agera och skapa sitt eget liv utan att någon sköter det åt dem. Om man då inte fått lära sig samhällets regler hur reagerar de då?

Jag tror att differensen mellan den omhuldade hemmasituationen till att ta ansvar för sitt eget liv blir för stort. Med ångest, oro och självskadeproblematik som följd. Om de aldrig har fått lära sig att ta hand om de ”små” problem som det innebär att växa upp så hur ska de då kunna handskas med de stora som följer med när man blir vuxen? De vet inte hur man handskas med oro eller känslan av ångest så den eskalerar och ger ofta självskadebeteende då de inte vet hur man handskas med känslor som gör ont eller som påverkar dem negativt.

Att vara förälder är inget lätt ”arbete” och inte heller att skapa ramar och regler för vad som är bra för ett barn och inte ett annat. Därmed sagt så tror jag inte att något barn lider av struktur och ramverk för hur man ska bete sig och agera mot andra. Att älska sina barn betyder inte att de ska få styra sitt eget liv utan att vi som vuxna måste ge dem tron på sig själva och låta dem växa upp i en tillvaro som är trygg. Jag tror att det går alldeles utmärkt att lära barn om livets realiteter och hur man tar ansvar samtidigt som man ger dem all den kärlek man kan ge.Det ena utesluter inte det andra.

Att visa att man som förälder är vuxen och auktoritär betyder inte att man ska sluta lyssna på sina barn. Som Psykologen Alf B Svensson säger ” – Det är skadligt både på kort och lång sikt att låta barnen bestämma för mycket. På kort sikt kan många av de här barnen ha svårt att fungera i skolan med personalen och med kompisarna. På lång sikt kan man som vuxen få svårt att anpassa sig till andras behov. Och det är inte så lätt att vara gift med en person som alltid fått stå i centrum och alltid fått sin egen vilja igenom.”

Han fortsätter vidare med att beskriva hur en sund gränssättning bör ges, i fem steg:
”Till att börja med bör man helt enkelt förklara varför något gäller.
– Om det inte fungerar, kan man bli bestämd i rösten och kroppsspråket och signalera att man menar allvar.
Därefter kan man fråga sig själv om man kan tänka sig att kompromissa och ge efter i den aktuella frågan. Nästa steg är att bli arg på barnet.

– Men man får inte kränka barnet. Man kan markera och säga att tålamodet är slut, men det är fel att säga något i stil med ”usch, vad du är jobbig, du är helt hopplös”.
Det sista steget gränssättningen är att ge barnet ett ultimatum. Exempelvis: ”Om du inte går och lägger dig nu, lyfter jag bort dig till sängen.”
Men ett ultimatum är inte samma sak som ett hot.
– Ett hot är ett ologiskt straff, som att införa dataförbud om barnet inte slutar tramsa vid matbordet. Men att behöva lämna matbordet om man inte uppför sig, det är en logisk konsekvens, säger Alf B Svensson.
Att barnet protesterar och uttrycker ilska mot de gränser föräldrarna sätter är helt i sin ordning, så länge det sker inom det rimligas gräns, menar Svensson.
– Det är skillnad på att säga dumma pappa och att svära åt mig som pappa. Då blir det en kränkning. Och det är inte acceptabelt.”

Som ordspråket säger: ” Det är lättare att bygga starka barn än att laga trasiga vuxna.”

Marie Skoog